”Han tog pucken upp på blå, och han laddade sin bössa.Och han siktade mot krysset och den seglade i mål.”Ramsan är allmän vad gäller backmål från blålinjen, men åtminstone för min del är den starkt förknippad med Sebastian Aho. Och då snackar vi inte ett stenhårt slagskott, utan just ordet ”seglade” är ganska adekvat. Aho representerar en modern backtyp som aldrig hade funkat i NHL på 80 och 90-talet. En sådan backtyp besitter inte ett stenhårt slagskott.Däremot har han andra kvaliteter som sticker ut ordentligt. Rörlighet, spelförståelse och ett passningsspel av högsta kaliber. När man tittar på måtten på Eliteprospects är han ändå inte så liten. 180cm och 83kg är ju näst intill Fredrik Lindgren-mått, även om det inte är så vi minns Aho, och när han kom upp som sjuttonåring var det nog närmare 170/65.Efter den stora genombrottssäsongen 2016/17 (30 poäng) flyttade han till Nordamerika för spel i AHL och så småningom NHL. Ända sedan dess har vi tänkt och hoppats att Sebbe snart skulle vara tillbaka i svartgult. Egentligen visar det att vi inte har lärt oss någonting. För erkänn att många av de tankarna har med hans storlek att göra. Numera är han etablerad i New York Islanders och det känns långt borta att han skulle vara på väg hem. För hemma, det är Skellefteå. Det kommer nedanstående samtal att visa. Hur kommer det sig att du flyttade från Björklöven till Skellefteå?Det kändes bra. Jag ville verkligen elitsatsa och Skellefteå AIK var och är den bästa organisationen för ungdomshockey, tycker jag. Deras filosofi och hur de vill spela var det som lockade.Du fick debutera i a-laget redan 2012/13 och spelade en hel del nästa säsong. Hur var det att kliva in i det omklädningsrummet?Grymt! Alla var väldigt välkomnande och ville mitt bästa. Klart att det var lite nervöst att börja träna och spela med folk som man sett upp till under en längre tid, men när första veckan var över kändes det som om jag alltid hade varit där och jag trivdes hur bra som helst.Vem tog dig under sina vingar?Nisse Burström var väldigt viktig för mig, då jag baserade mitt spel väldigt mycket på hur han hade lyckats så bra eftersom vi båda är lite mindre och duktiga med pucken.Hur var känslan under 2013/14 då ni var storfavoriter och mer eller mindre lekte hem SM-guldet?Hockey var extremt kul och det klickade för oss. Puckar gick in och det studsade vår väg. Men man ska inte ta ifrån oss att vi hade jobbat stenhårt för att vara det lag som vi var och då blir man ofta belönad.Har du någon rolig anekdot från guldfesten att bjuda på?Tyvärr missade jag själva festen då jag direkt drog till U18-VM i Finland, så jag har inget att dela med mig av.Hur kändes det sen när ni tappade halva laget?Det är alltid tufft att tappa spelare, men det är så när ett lag är framgångsrikt. Det blir svårt att behålla spelare som får erbjudanden från högre ligor och det unnar man dem. Samtidigt en rolig utmaning att börja om med ett nytt lag och skapa nya minnen.Ditt stora genombrott var 2016/17. Hur ser du på den säsongen?En rolig säsong då jag fick mer och mer ansvar. Jag började spela ut och fick bättre självförtroende. Även utanför isen började jag ta mer ansvar. Du har verkligen fått kämpa för att ta en tröja i Islanders. Har du funderat på att vända hem under de här åren?Nej, det har jag inte. Jag har alltid känt att jag har förmågan att spela på den här nivån och att det bara var en fråga om när och inte om. Extremt glad att jag inte har åkt hem då det alltid har varit en dröm att spela i NHL.Ser du dig själv i AIK-tröjan någon gång i framtiden?Absolut. Det är föreningen jag håller närmast hjärtat och gjorde mig till den spelaren och personen som jag är idag.Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå?Oj, det var många extremt bra spelare, men om jag måste välja en så är det Jocke Lindström.