Att SSK:s tabellplacering efter 14 omgångar är en besvikelse tror jag att alla som följer Hockeyallsvenskan i allmänhet och SSK i synnerhet håller med om. För den sakens skull är dock inte allt nattsvart. Långt därifrån. SSK:s spel i 5-mot-5 har tvärtom, med några undantag, varit riktigt lovande. Bara Brynäs har i skrivande stund en bättre målskillnad i lika styrka än SSK. Ja, målskillnad, faktiska mål för och emot. Men i den här texten tänkte jag inte gå in på spelet i 5-mot-5 utan istället titta på ett område som jag anser har stor förbättringspotential, nämligen powerplay. Efter 14 omgångar står SSK på 7 gjorda mål i PP, varav ett är i spel 6-mot-4. Slår man ut det på den spelade tiden i spelformen så har SSK gjort 5.88 mål per 60 min(siffrorna är tagna från hockeysiffror.se där mål med plockad keeper inte räknas med). Jämför detta med dom två lag som gjort flest mål i PP hittills, AIK och Björklöven som båda har gjort 15 mål var(AIK: 12 mål per 60 min, Löven: 11 mål per 60 min). SSK har hittills under säsongen spelat med två PP formationer där Linus Videll ingår i den ena och Marcus Eriksson i den andra. Två av hockeyallsvenskans främsta offensiva genier som ska ansvara för varsin enhet. När detta skrivs har Macke högst poängsnitt per spelad minut i lika styrka av alla spelare i ligan och Videll har det fjärde högsta snittet. I powerplay däremot har dom inte fått det att lossna. Faktum är att Videll efter 14 omgångar står på 0 poäng i PP. Förra säsongen gjorde han näst flest poäng i ligan i PP och var på isen för otroliga 13.5 mål för per 60 min. Och vad Marcus Eriksson kan göra i PP är väl dokumenterat under snart 500 matcher i HA. Jag var nyligen gäst i LT:s SSK-podcast “#Sportklubben” och fick då bland annat frågan om jag hade några ideér kring hur man skulle få fart på PP spelet. Lite på uppstuds svarade jag att en sak att testa vore att “maxa” en första PP uppställning med Videll och Eriksson i samma uppställning, och även inkludera Sebastian Dyk och Ludwig Blomstrand i den uppställning. Även om det inte var första gången som tanken slog mig så kan jag ärligt säga att det vid tidpunkten inte var något jag hade lagt speciellt mycket tankekraft på men efter det har jag marinerat förslaget i huvudet och blivit allt mer förtjust i det. Låt mig utveckla varför. Mitt första argument är helt enkelt att det känns som resursslöseri att vid varje start av ett PP ha två av Videll, Eriksson, Blomstrand och Dyk på bänken. Jag kan också tänka mig att det är ett stressmoment för den uppställningen som startar att veta att det väntar så pass skickliga, etablerade PP spelare på bänken redo att hoppa in så fort man tappar ut pucken ur zon. Å andra sidan så består Björklövens andra PP av spelare som Weigel, Pooley och Meyer så just det argumentet angående stressmomentet kanske inte är det starkaste. Men förutom att ha en PP uppställning med så mycket offensiv kompetens som möjligt på isen ser jag även möjligheter att bygga ett mer kreativt PP med fler hot från många positioner och det är dom här tankarna som jag riktigt har gått igång på när jag även har studerat lite hur ligans mest framgångsrika PP lag bygger sina powerplays. Den uppställning som oftast har startat för SSK är Videll, Blomstrand, Norbe, Liljewall och antingen Liljegren eller Engsund. Videll på sin favoritposition i vänstra cirkeln, Norbe på blålinjen, Blomstrand för skott i högra cirkeln, Liljewall runt mål och Liljegren/Engsund i bumper-positionen mellan tekningspunkterna. Tanken här är givetvis att Videll ska styra spelet och sätta upp Blomstrand och Norbe för avslut och att Liljewall ska skymma målvakten och jobba på returer. Videll tar även egna avslut, något som han hade stor framgång med förra säsongen och framförallt när Liljegren spelar är han ett alternativ för skott mitt i slottet men främst tas avslut från någon av Videll, Norbe och Blomstrand och sen finns två man framför mål för att göra “grovjobbet”. Jag ser några bekymmer med den här uppställningen. Det första är att spelet byggs upp väldigt högt upp i zonen vilket gör att avsluten kommer långt ifrån mål(mer om det snart). Det blir också ganska bekvämt för försvarande lag att veta att avsluten med största sannolikhet kommer att komma ovanför tekningspunkterna. Varken målvakt eller utespelare behöver röra speciellt mycket på huvudet utan kan vänta ut avslut och fokusera på att förhindra överspel från Videll till Blomstrand. Det är här jag istället föreslår att byta ut Liljewall mot Marcus Eriksson i positionen runt mål. När Andreas Hanson och Marcus Langbrandt reagerade på mitt förslag i podden var ett motargument som kom upp att det inte skulle finnas spelare redo att göra det grovjobb framför mål som t. ex. Liljewall gör. Liljewall är skicklig på att skymma målvakten men med Eriksson i den positionen skulle jag vilja att SSK byggde spelet på ett annat sätt och därför skulle just den biten inte vara lika viktig. Dessutom är Eriksson en rätt stor pjäs och har väldigt bra öga-hand-koordination för styrningar så jag tror inte att han skulle vara oäven på dom bitarna heller men i mitt förslag skulle han ha betydligt mer puck än vad Liljewall har idag och erbjuda ett extra spelalternativ längs med förlängda mållinjen eller bakom mål. På just det här sättet bygger både Björklöven och AIK sina PP. I Löven är det Nick Schilkey som har den positionen i deras första PP och Fredric Weigel i andra uppställningen. I AIK står Richard Gynge på samma position. Dom tre spelare i S