“Tur att mamma gav mig den DVD:n”

Max Strömberg Melin, videoanalytiker i Västerås, skriver om sin resa, DVD:n, kommenteringen, snusläpparna, "stor-Zäta", investeringen i sig själv och att få vara på "insidan". Efter mina tidiga nu i efterhand konstiga år som väldigt intresserad av motorer och framförallt traktorer så kom sedan ishockeyn in i bilden. Började i skridskoskolan och fastande direkt. Men med problemet från tidig ålder att fysiskt alltid försöka hitta genvägar och inte ta ut mig så insåg jag att hockey var kanske ändå fel sak, trots mitt första intryck.Mamma gav mig en inspelad DVD-skiva med OS-matchen från 2002 mellan Sverige-Vitryssland, den kollade jag på dag efter dag, till den grad att den till slut gick sönder, i alla fall enligt mamma (tror hon slängde den för att få mig att göra något annat). Där stod ju Tommy Salo i mål, han verkade inte behöva röra sig så mycket, det kan inte vara så jobbigt tänkte jag. Så med den matchen intryckt i huvudet bestämde jag mig för att bli målvakt. Det var väldigt roligt till en början iallafall, tills jag började gå på målvaktsträningar i Kristianstad, där sa instruktören att målvakterna ska vara bäst tränade och vara bland de bästa i laget på att åka skridskor. Så min smarta tanke och genväg som jag trodde jag hittat slogs ner relativt snabbt.Upp i tonåren när jag insåg att talangen kanske inte var den största slutade jag spela, men kärleken till sporten hade blivit så pass stark att jag inte ville släppa det helt. Började åka och kolla på otaliga matcher runtom i Skåne med pappa. Åren gick och det fortsatte på samma sätt, jag följde hockeyn nära men alltid från utsidan.Kristianstad mötte Vimmerby i en relativt avslagen match i Hockeyettan södra, i korridoren kom pappa springande. Han som brukade kommentera matcherna var sjuk, de hade frågat pappa om han kunde göra det, men sa han hade en son som kan de mesta om hockey men om han kan kommentera, det vet i fan... Jacob Nyrenmark från Jappzproduction som skötte sändningen verkade helnöjd och jag fick fortsätta vidare. Det var en liten väg in till hockeyns ”insida” igen. Den riktiga vägen in skulle komma när Mats Lusth några månader senare frågade om jag kunde hjälpa honom med klipp från KIKs egna matcher och på motståndarna, en chans och något av en dröm jag ej vetat fanns inom mig.Lusth med sin stora snusläpp lämnar och in kommer en med lika hett temperament som Lusth hade snusläpp - Mikael Gath. Samma roll, det året slutar med ett avancemang till Allsvenskan. Att jobba för laget som man varit supporter till i flera års tid var speciellt. Att känna att man bidragit var än mer speciellt.Under Kristianstads resor till Ö-vik och slutspelsserien mot MoDo skulle mycket förändras. Via trevligt twitterfolk från Västerås drog jag till Umeå för att kolla Löven-VIK dagen KIK var spellediga, utan någon tanke om något träffade jag Patrik Zetterberg, vi hade ett långt snack. Sedan vidare under våren hade vi fortsatt kontakt fram och tillbaka. Ett jobb från Västerås erbjöds, i samma serie som laget jag följt, jobbat för och på något sätt identifierat mig med under perioden av livet jag gått från pojke till vuxen. En märklig känsla, men likväl otroligt stort på samma gång. Jag är evigt tacksam för det, ”stor-Zäta”, nu blickar jag framåt mot framtiden med ”NJ” som chef.Min syster, som alltid varit så duktig och smart och läst allting konstigt och märkligt jag aldrig varit intresserad av, sa efter ännu en helg där jag bara kollat ishockey, tänk om all den tid du lagt på att kolla hockey istället lagts på att plugga.Såhär i efterhand så var det som att jag pluggade.Det blev som en investering i mig själv och en väldigt långdragen utbildning. Allt det, plus massa annat såklart, har gjort att jag nu får jobba med hockey, får vara på ”insidan” av den sak som förutom familjen har givit mig mest i mitt liv. Så även om min talang på isen aldrig levde upp till samma nivå som min lagkompis i tidig ålder Timothy Liljegrens, så kunde jag ändå hitta min väg att få jobba och dagligen leva med mitt största intresse. Dessutom utan att behöva ta ut mig fysiskt!Det var ju tur att mamma gav mig den där matchen på DVD, för hade jag fastnat i det där motor- och traktorspåret hade jag nog inte varit lika glad, stolt och tillfreds med den plats i livet som jag nu befinner mig på.Och framförallt inte träffat allt fint och underbart folk runtom Hockeysverige det är ni som gör hockeyn till den bästa ”bonusfamiljen” jag iallafall hade kunnat tänka mig att ha - TACK!