Vad gjorde guldhjältarna från 2013, 5:e april 2006?

Vad gjorde du själv? Du minns säkert och du som inte har en aning om vad jag syftar på kan få ledtråden om att det handlar om Nobelhallen i Karlskoga. Den kvällen då Skellefteå AIK äntligen var tillbaka. Kvällarnas kväll. Personligen hade jag missat att matchen var en måndag och jag hade bokat in ett kvällsmöte som jag inte kunde ta mig ur. Således ingen bussresa och missad match.Inget jättesmolk i bägaren ändå och firandet utanför arenan den natten var helt fantastiskt. Den här händelsen får betecknas som startskottet på AIK:s resa. En resa som bara sju år senare innebar klubbens andra SM-tecken. Snabbt marscherat med en explosionsartad utveckling på ungdomsverksamheten, där föreningen spottade ur sig spelare efter spelare som var helt flygfärdiga.Oavsett var du befann dig 5:e april 2006, så törs jag garantera att du inte fantiserade om SM-guld 2013. Redan 6:e april infann sig en ren och skär panik. Hur fasen skulle det här gå? Vi hade redan kontrakt med Berka, Sondell och Helmersson på backsidan. Brett Harkins kuppade sig kvar. Åkerman var förlorad, förstod man mellan raderna när han intervjuades i segeryran. Tur att Jonte och annan offensiv spets var på väg in…Nej, överlevnad var vad vi skulle få ägna oss åt resten av livet. Slutspel fanns åtminstone inte i min tankevärld och än mindre finaler och guld. Att klara sig kvar var målet och till och med kanske få vinna någon match. Samtidigt, runt om i Sverige (världen) satt ett tjugotal unga män och tänkte nog ingenting alls. De hade fullt upp med sitt, sin hockey och kanske ett matteprov dagen efter.Jag pratar nu om guldtruppen som komma skulle. Hjältarna från 2013. I en stor kartläggning har bloggen sammanställt precis vad de gjorde den vårkvällen 2006. Dessa livsöden skulle sedermera sammanflätas och bli ett av de bästa lagen som någonsin spelat i Elitserien. Så vi backar bandet sju år bakåt (från 2013) och ger er läsare andra minnen än från Nobelhallen eller utanför Skellefteå Isstadion. Joacim Eriksson Om bara fyra dagar skulle Jocke fylla 16 år. Det vankades inget större firande. Hockeyn gick först och någon större framgång bland brudarna hade han inte. Joacim Eriksson skulle snart gå ut nian och frågan var om han var redo att byta ut tryggheten hemma i Hedemora mot äventyret i Valbo? Familjen hade diskuterat under kvällen och hans mamma var ganska bestämd kring att hon tyckte att Jocke borde stanna. Själv ville han flytta och handskades nu med sina känslor genom att borra ner ansiktet i pälsen på familjens hund.Marcus Svensson Fortsätta med hockeyn eller hoppa på socionomprogrammet? De här tankarna hade Marcus Svensson brottats med en tid. Frustrationen var stor och tiden i Mariestad hade inte blivit som han hade hoppats. Men just ikväll hade allting vänt. Agenten hade ringt och berättat att Oskarshamn i Allsvenskan ville ha tillbaka honom. Mackan hade fått chansen där förut, men nu var det på riktigt. Förstemålvakt hade de sagt. Kanske drömmen om Elitserien fanns inom räckhåll ändå.Stefan Stéen- Stefan!- JAA?- Visst hade du matteläxa?- Den har jag redan gjort.- Ljug inte för mig, Stefan!- Men kom igen mamma. Grabbarna ska spela NHL 06 ikväll.- Läxan går före. Det vet du. Det är kravet för att du ska få spela hockey.- Ja, ja.Martin SevcSova, äta, hockey. Så lyder receptet för ett lyckat slutspel. Sevc hade flyttat till Karlstad och Färjestad ett par månader tidigare och igår kväll hade laget kvitterat till 3-3 i matchserien mot HV71. Ny match imorgon och Martin slötittade på TV. Bofors och Skellefteå var lag som han aldrig hade hört talas om och när det gula laget gjorde 0-3 var matchen avgjord och han slog av TV:n. Åtta timmars sömn var vad han behövde. Game seven imorgo