Glädjens tid

Den är nu och den tillhör oss alla! Skillnaden på att vinna hemma och borta förväntades vara milsvid, men det var faktiskt ännu bättre än väntat. Pär Lindholm, Jonathan Pudas och Gustaf Lindvall befann sig på annan ort, i en annan division, när gulden 2013 och 14 delades ut till deras gamla polare från juniortiden. Sedan dess har de samlat på silvermedaljer och trånat som ingen annan efter det här.Bröderna Forsfjäll och deras farfar. Bröderna Johnson. Linus Söderström drar fram klöver 2 och ruter 4 ur kortleken, men vinner given ändå. Oscar Lindberg lämnade oss med en guldmedalj runt halsen och elva år senare kvitterade han ut nästa. Det bör väl nästan betecknas som två raka guld? OSCAR MÖLLER. Listan över vinnare är lång och även ditt och mitt namn finns med på den listan. Särskilt om du var på platsen under festen som varade från första nedsläpp tills när den nu tar slut. Maktdemonstrationen var total från AIK:s sida när det gällde som allra mest. Precis då gjorde de en hundraprocentig mental och spelmässig insats, även om det i ärlighetens namn borde ha slutat 7-0 istället för 2-0. Men vi klagar inte på dramaturgin. Vi klagar inte på någonting alls. Det här inlägget ska handla om glädje och lycka. I den totala euforin som rådde på läktaren vid slutsignalen och efterspelet tog vi på oss blogglasögonen och granskade AIK-spelarnas glädjenivå. Nivån kommer inte att betygsättas då samtliga uppnår högsta nivån, men vi känner ändå att stunden kräver några ord (och en glad bild) på alla spelarna.Inlägget handlar således egentligen inte om någonting alls och samtidigt om exakt allting. Här följer nu en presentation av guldtruppen 2024 med några hyfsat väl valda hyllningsord. Observera att bilderna inte kommer från finalmatch 5, utan de hämtades in dagen innan matchen då vi var säkra på att ta hem guldet. Det gäller att tänka som en vinnare för att vara en vinnare. Här kommer ett gäng vinnare:Linus Söderström Otroligt härlig glädje på Linus vid slutsignalen där han hoppade runt på isen och tog alla sina lagkamrater i sin famn. Ljuvliga intervjuer med en lite annorlunda människa. Svaren blir inte tillrättalagda, utan han säger precis som han känner. Det viktigaste av allt för Söderström är att nu ska han minsann passa på att njuta av det här. Vinnaren av Stefan Liv Memorial Trophy ska strunta i sömn och kosthållning och bara leva i nuet. Gustaf Lindvall Nu skulle vi ju inte utse vem som var gladast på isen i måndags, men OM vi skulle göra det ligger Gurra bra till. Känslomänniskan Lindvall som har lyckats komma tillbaka från harvandet i division ett samt från en lång tids skadehelvete. Tårarna är nära till hands och det älskar man. Pontus Petterström Trophy-vinnaren lyftes fram, av målvaktskollega Söderström, som hans bästa lagkamrat någonsin. Fint av Lindvall att omfamna glädjen totalt, trots minimalt med speltid under säsongen. Jonathan Pudas Nog fanns oron att Pudas inte skulle kunna nå upp till sina egna höga firarnivåer, med mitellan och allt. Och det kommer väl att dröja ungefär ett år innan vi får veta om han har mer i sig. För då är han rimligtvis frisk och får troligtvis lyfta bucklan på egen hand och inte delvis som en gest av Pär Lindholm. Vad gäller Pudas generella firanden så känns det snarare som att han är arg än glad, men SM-guldet plockade bara fram glädjen. Måns Forsfjäll Måns är en oväntat stark jublare, då han vanligtvis har en tämligen butter-apatisk uppsyn. Möjligtvis är han den i laget som har längst avstånd från vanligt utseende till jubelutseende. Stark insats under finalfirandet, trots axeln ur led tiotalet minuter tidigare. Extra härligt att fira med brorsan inför ögonen på hela arenans farfar.Axel Sandin PelikkaDet krävs något alldeles extra för att Pelikka ska plocka fram sitt a-game vad gäller lycka. Suddenmålet mot Linköping var ett sådant tillfälle och givetvis plockade även SM-guldet fram det bästa hos honom. Han flög lite under radarn nere på isen, men ryktet säger att många lagkamrater trodde att han skulle få svårt att hålla hela kvällen. Att han sedan gjorde en Tomas Brolin-insats på torgscenen talar sannerligen om glädje.Arvid Lundberg Arvid har varit med förr. Två tidigare SM-guld, varav ett som det fanns anledning att fira. Hans vanligtvis nästan sorgsna look byts under stundom ut mot gnistrande känsloutspel. Detta uteslutande vid mycket viktiga skeden i matcher. Att vinna SM-guld är givetvis viktigt, men det var nästan så att Lundberg numera är så rutinerad och erfaren att han tog på sig en papparoll till och med under firandet. Stoltheten över de unga killarna var stor. Elias Salomonsson Här har vi killen med det hittills svagaste minspelet, även om det inte behöver diskvalificera honom från ett rikt inre känsloliv. Salomonsson höll låg profil under glädjestunden på isen efter slutsignalen, men dominerade däremot mest av alla då en av kvällstidningarna publicerade en rad cigarrbilder på AIK:arna. Snoop Dogg hade inte fått till rökringarna lika bra, så skulle det skita sig med hockeykarriären så finns karriärmöjligheter som statist inom gangsterrap.