Rapport från Pär Mikaelssons bröllop

Det är ju alltid trevligt när en bröllopsinbjudan dimper ner i brevlådan. Två människor som ska förenas i kärlekens namn och bla, bla, bla. Men det som man ser fram emot på riktigt är vanligtvis själva bröllopsfesten. Släppa lös med polarna. Äta och dricka gott. Samt givetvis glädjas med bröllopsparet. Garanti på att det blir en fin kväll.Under våren 1998 (kan ha varit 1999) började det ryktas om ett sommarbröllop. Självaste Pär Mikaelsson skulle knyta hymens band och det fanns en liten chans att jag skulle bli bjuden. Jag var nämligen tillsammans med Pärs kusin, så det hela var egentligen en fråga om hur stort bröllopet skulle bli. Drogs gränsen före eller efter kusiner?En dag gick min önskan i uppfyllelse. Det jag hade hoppats, men inte vågat tro. Vi var inbjudna till vigseln. Inte festen, men ändå! Jag kände mig som ett barn på julafton, men höll mig hyfsat kall. Det var nog inte alla som såg på saken som jag. Jag var inbjuden till Pär Mikaelssons bröllop!! Inte Pärs och Madelenes bröllop. Den här dagen skulle bli MIN och Pärs!Trots släktbanden fick jag aldrig egentligen någon inside kring hockeyn. Jag kunde ströva runt i Byske för att titta på hans barndomshem. Vi hade hälsat på varandra under Byske IF:s årliga sommarcup, då vi spelade i varsitt fotbollslag. Enda gången som jag fick veta något som inte nått allmänheten var när ett av hans barn var sjukt. Ingen direkt rolig information.Men nu skulle det äntligen ske. Medan andra sommarjobbare kämpade för att få ledigt till Skelleftefestivalen eller till Lanternanpremiären, så var det enda jag brydde mig om att inte behöva jobba på bröllopsdagen. Egentligen fanns det bara en sak som kunde sätta käppar i hjulet; mitt eget förhållande fick inte spricka.Det gick vägen och äntligen var dagen där. Brudparet tågade in och alla utom jag tittade på dem med tårar i ögonen. Jag var lycklig enbart för min egen del. Det har gått några år och minnena är inte knivskarpa, men jag skulle bedöma att vi satt på rad fem. Ett par rader framför oss satt Daniel Pettersson, Jörgen Wännström, Håkan Strömqvist och Dick Burlin (jag kan minnas fel kring någon av dessa).Blicken växlade från brudparet till lagkamraterna och tillbaka. I övrigt minns jag ingenting. Inga sånger eller psalmer. Inga löften. Bara prästen som talade med engelsk brytning. Gång på gång vände han sig till brudparet och inledde nästan alltid med ”Pär och Madelene”. Men mina tankar var någon annanstans. För snart var vigseln slut och alla skulle gratulera dem. Jag skulle få skaka hand med Pär Mikaelsson. Handsvetten var minst sagt påtaglig. Som sig bör gick jag fram bakom min flickvän. När det var min tur sumpade jag allt. Mumlade fram ett grattis och handslaget var oerhört slappt. Med facit i hand borde jag ha skakat av mig stressen och förlängt stunden genom att fråga om Daniel Olofssons potential eller något liknande. Omedelbart grämde jag mig och minns ingenting av eventuell riskastning eller hur brudparet tog sig därifrån. Jag såg inte ens de andra AIK:arna.Inte jättelångt senare blev jag dumpad. Tråkigt naturligtvis, men jag hade nog redan fått ut det som jag kunde få ut. Om vi nu inte hade hållit ihop så länge att Pär hade dykt upp på vårt bröllop!