AIK:are vi minns – Jeff Hällegard

1987 skrev Skellefteå HC ett treårskontrakt med superstjärnan Kari Jalonen. En storsatsning hade inletts och laget skulle byggas kring Kari. På ett orimligt vis ändrades dock bestämmelserna under säsongen och till säsongen 88/89 fick varje lag bara ha en utländsk spelare. SHC valde mellan Jalonen och Kari Suoraniemi och den officiella anledningen var att backsidan var för tunn (Lindblom slutade), men vi gissar att det kan ha funnits ekonomiska motiv också.Hur som helst så accepterade Jalonen att kontraktet bröts. Han flyttade hem till Finland, gjorde 74 poäng på 44 matcher och vann VM:s poängliga. Som synes var Kari Jalonen en riktig superstjärna och han bar tröja #9 i Skellefteå. En ersättare måste in och valet föll på 25-årige Jeff Hällegard. I ryggsäcken hade han en Elitseriesäsong med Djurgården (5 poäng på 24 matcher) och senast hade han varit i Vita Hästen, där det gick betydligt bättre.Jeff skrev kontrakt med Skellefteå och valde (förmodligen omedveten om den ofrånkomliga jämförelsen med sin föregångare) tröja nummer 9. Kari Jalonen, Mats Lundström och Claes Lindblom ut. Hällegard och kusinerna Jan och Leif Johansson, CRIF, in. Svagare trupp hade vi nog aldrig haft, men Hällegard hade gjort en hel del poäng i Vita Hästen och fick därför ses som en spetsvärvning.Bloggen tog sig, med ganska tunga steg, till första isträningen och även om vi förstod att det inte skulle bli lika magiskt som förra säsongen (Jalonens intåg), så hade vi ändå vissa förväntningar på Jeff. På den tiden var det inget arrangemang kring den träningen, utan det var bara jag och ett tjugotal farbröder på plats. Till skillnad från nu så var det verkligen första gången som spelarna gick på is, så det fanns en del att slipa på.Stora, tunga spelare har en längre inkörsperiod och generellt sett mindre lättränade än spelare som exempelvis Micke Granstedt. Hällegard gled in och det vi fick se var en mindre oceanångare. Stor och tung och långsam. När han väl fick upp farten kunde det säkert gå undan, men det var oerhört svårt med snabba vändningar och start och stopp. Skellefteå som alltid byggt sitt spel på skridskoåkning kanske inte hade scoutat jättebra.Säsongen får ändå ses som en smärre succé. Vi undvek Allsvenskan efter jul och under våren fanns det ingen risk att vi skulle åka ur Elitserien. Jeff Hällegard gjorde 15 poäng på 37 matcher och endast Hans Hjalmar och Johnny Forsman gjorde fler mål. Sejouren blev dock ettårig och resten av karriären spenderades i Division ett-klubbar runt Mälaren (och Småland). Varför blev det Skellefteå?De visade ett stort intresse för mig, så det var inte svårare än så.Fansen såg dig som Kari Jalonens ersättare. Du var i princip ensam ny forward och ni hade samma nummer. Vilka var dina egna förväntningar?Jag visste inte alls att jag sågs som Jalonens ersättare när jag värvades, men det stod ganska snabbt klart för mig när jag flyttade upp till Skellefteå. Det var till och med så att jag flyttade in i hans hus och dessutom hade vi samma nummer. Jag hade haft nummer 9 i Vita Hästen, så när det var ledigt tog jag det. Visste inte att Jalonen hade haft det. Mina egna förväntningar var bara att det skulle bli kul och vara en ära att spela med Skellefteå i Elitserien, samt att göra mitt bästa för att hjälpa laget.Hur var det att komma in i laget?Socialt var det inga problem. Hockeymässigt var det svårare, tycker jag. Skellefteå spelade helt annorlunda jämfört med Vita Hästen och Djurgården där jag hade varit tidigare. Skellefteå byggde sitt spel på skridskoåkning och fart, medan jag var van vid mer fysiskt spel och kraft från mina tidigare klubbar. Det passade nog mig bättre, så det var en stor skillnad för mig.Vilka minnen har du från din enda säsong i Skellefteå?Att Skellefteå var ett härligt ställe att bo och spela hockey i. Vi hade en tuff säsong, men vi klarade oss kvar i Elitserien.Var det aktuellt med en fortsättning?Ja, absolut. Jag trivdes bra och det hade nog varit lättare för mig personligen under andra året, när jag hade anpassat mig till Skellefteås spelsätt och allt runt omkring. Men vi skulle få vårt första barn och Vita Hästen ville absolut ha tillbaka mig. De gjorde en satsning mot Elitserien, vilket blev avgörande i mitt beslut att flytta tillbaka till Norrköping. Inget lätt beslut ska jag säga. Skellefteå ville ha kvar mig, men förstod situationen och var schyssta och lät mig gå.Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå?Svår fråga. Många var jätteduktiga, men Martin Pettersson, Micke Granstedt och Robban Larsson var riktigt bra.Vad minns du från bataljerna mellan Skellefteå och Vita Hästen i början av 90-talet?Jag minns att det var jämna och tuffa matcher. Jag minns också att det var vi i Vita Hästen som slog ut Skellefteå den säsongen när jag flyttat tillbaka. Egentligen borde jag enbart ha varit glad över det, men det var verkligen en tudelad känsla måste jag säga. Det var tråkigt att ha varit med och spelat ut Skellefteå ur Elitserien, samtidigt som jag var glad över att vi i Vita Hästen kvalificerade oss för Kvalserien.Finns det kvar lite Skellefteå-hjärta i dig, till exempel vid SM-gulden?Absolut! Jag känner starkt för Skellefteå. Jag har känt Jimmie Ericsson sedan han var liten pojk, då jag spelade ihop med hans pappa Sven. Så jag är jätteglad över hur framgångsrika Skellefteå är och har varit. En fantastisk stad och organisation. Jag önskar att laget kan vinna guld med Robban Ohlsson i år! (Jeff fick rätt!)