AIK:are vi minns – Mathis Olimb

Trots finalplatsen 2018 var ingen nöjd. Laget hade räddats av Joni Ortio fram till finalen, och väl där förnedrats av Växjö. Samtidigt svek publiken, både på grund av allmän mättnad, men också på grund av att laget inte var sig likt. Det kom inte lika mycket underifrån och nyförvärven var ganska misslyckade. Bredden saknades.Men med facit i hand hade vi kvar det allra värsta. Mikael Lindgren fick Skellefteå AIK:s största lönebudget någonsin i händerna och valde att satsa allt på ett kort. Spelarna som skulle värvas skulle varken vara AHL-chansningar eller eventuellt blivande stjärnor med hemvist Norrland. Nej, det ENDA som gällde var att de hade SHL-rutin.Naiva medarbetare på AIK:s kansli jublade och tyckte att laget var mer spännande än någonsin och tyckte att nu skulle publiken välla in. Allt skulle sköta sig självt och avsaknaden av marknadsföring och allmänt hårt arbete skulle nog inte märkas. Vi hade ju det mest spännande laget på länge!! Att det sen inte sker särskilt mycket utveckling på 30-plussare tänkte nog ingen på. Med facit i hand som sagt. På sitt sätt är det ju lätt och sitta här och gnälla. För nog gick det ju att få fram lite kittlande känslor i takt med att Juhamatti Aaltonen, Robin Alvarez och Edwin Hedberg värvades in. Kända namn med lyckade säsonger bakom sig. Kanske inte den senaste säsongen, men för några år sedan.Den svåraste att ersätta från fjolårets trupp var givetvis Pär Lindholm. Landslagsman och förstacenter med 47 poäng förra säsongen. Micke Lindgren valde återigen SHL-rutin och lastade en ganska stor del av budgetkakan på norrmannen Mathis Olimb. Som bäst hade han producerat 46 poäng i Frölunda, men senaste säsongerna i Linköping hade varit rätt svaga och han började bli till åldern med sina 32 år.Redan från början kändes det fel. AIK spelar ju en snabb ishockey som bygger på fart och hjärta/lungor, främst hos centrarna. Under försäsongen blev det en liten konflikt när Olimb ansåg att han hade rott klart i roddmaskinen, trots att direktiven var att ro fem minuter till. Han blev tillsagd på skarpen. När säsongen var slut hade AIK åkt ut i kvartsfinalen, Olimb hade snirklat runt, runt, gjort 4+20 och var en allmän besvikelse. Vi tog ett snack med Mathis för att höra hur han själv såg på saken.Hur kommer det sig att det blev Skellefteå?Skellefteå hade ett bra lag och behövde få in en center. Så jag hoppades att det skulle vara en bra matchning för mig. Dessutom var det en fin plats för familjen att bo på.Det har alltid sagts att Skellefteå tränar hårt. Tycker du att det stämmer?Det var ingen skillnad jämfört med andra SHL-lag.Hur var det att komma in i laget och föreningen?Det var ett bra gäng med många fina människor. Så det var inga problem att komma in i laget.Säsongen för Skellefteå AIK blev ganska misslyckad. Hur minns du din egen säsong?Det var ingen höjdarsäsong, varken för laget eller för mig. Jag var inte bra helt enkelt.Vilket är ditt bästa minne från tiden i Skellefteå?Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå?Vi hade många bra spelare. Oscar Möller, Emil Djuse, Jocke Lindström, Andreas Wingerli, Jonathan Pudas och Jimmie Ericsson. Riktigt bra killar utanför isen också. Har du kontakt med någon gammal lagkamrat från den här tiden?Nej, det har jag inte. Men det är alltid trevligt att träffa gamla lagkamrater, till exempel på VM.Inte ett enda gott minne från tiden i Skellefteå, alltså… Vi kanske inte kan klandra honom alltför mycket, för det har ju inte vi heller.