Jimmies tröjhissning

Först och främst. AIK har genom åren varit väldigt bra på att avtacka gamla hjältar och genomföra Wall of Fame-presentationer. Utan att amerikanisera med show och skit, så har man lyckats åstadkomma värdiga tillställningar som har uppskattats av publiken och inneburit ett minne för livet för huvudpersonen och hans familj. Med relativt enkla medel så har vi fått ta del av vår hjältes karriärmässiga höjdpunkter och han har fått ta del av vår uppskattning.Att se Erik Forssells friskförklarade dotter på isen var hjärtskärande. Pontus Petterströms fru stod stolt bredvid sin make. Fredrik Lindgrens spruckna röst. Vi förstår nog inte hur stort det är att inför en fullsatt arena avtackas för sina gärningar i klubben i allas våra hjärtan. Trist bara att AIK alltid förlorar matchen som följer på hyllningsceremonin.Vad gäller Fredrik Lindgren så vill vi ge honom fem plus (minst) för valet att komma in på isen iförd skridskor och matchtröja. Det var som en tyst vädjan om att få fortsätta spela. ”En backskada och jag är redo!” Och nog hade han varit redo. Om vi ringer till honom ikväll så har han minst 15-18 minuter i kroppen redan nästa match.Pär Mikaelssons intåg i Wall of Fame var också en höjdpunkt. Tillbakablickar på en annan typ av karriär och inspelade, uppskattande ord från den generationen spelare. Att Mikaelsson dessutom avslutade med orden ”Hata Löven” visade på att det fanns en viss artistisk frihet och att han inte var bunden till något sorts stolpigt manus. Jimmie Ericsson. Han får anses som den störste vi har haft. Dubbel lyftare av SM-bucklan och en karisma som få. Ansiktet utåt för hela den här långa perioden av glädje och segrar. Först i föreningens historia att få sitt nummer pensionerat. Klart att det här skulle bli en speciell kväll. Både för Jimmie, hans familj och för oss. Dessutom hade pandemin skjutit upp hyllningen vid åtminstone två tillfällen.Om man är det bästa som vi har haft så bör nivån på ceremonin också vara den bästa. Jimmie själv nöjde sig aldrig med annat, oavsett om det gällde oxfilé, pizzaugn eller golvet i padelhallen. Silvermedaljer och annat, som inte är det bästa, är ingenting för Jimmie Ericsson. Så förväntningarna var ordentligt uppskruvade. Allt det här visste AIK och ändå gjordes det på en höft. Bloggen har tagit del av körschemat och förstod omedelbart vilken begränsning som det hade på tillställningen. Varje del skulle startas på exakt utsatt tid. Allt för att vara SHL till lags? En otroligt tondöv och räddhågsen inställning. Det finns exakt noll chans att Detroit Red Wings på något sätt la sig i Nicklas Lidströms tal eller satte en gräns för hur många familjemedlemmar som fick befinna sig på isen.För nog hade väl Jimmie velat ha framförallt sin pappa och syskon på isen? Hans största och sista kväll i rampljuset ville han garanterat dela med så många som möjligt. Men varje del av ceremonin fick vara precis så länge och förmodligen fanns det inte tid till extravaganser. Det här blir ett väldigt negativt inlägg, vilket känns tråkigt. Särskilt när man betänker vad och vem det handlar om, men förhoppningen är att det görs 1000% bättre nästa gång. Mikrofonen fungerade inte. Åsa Andersson och Jimmie har ingen relation. En hälsning från Joel Lundqvist?? (Där har jag själv hört följande samtal, som utspelade sig efter en av de uppskjutna ceremonierna).NP: Ni hade ju på allvar tänkt ha med en hälsning från Joel Lundqvist!HB: Vem har sagt det?NP: Du?!HB: Absolut inte. Det är inte aktuellt.Galgen?? Vi tar inte i det, men det går onekligen att fundera över varför Jimmie vandrade tillbaka till sin position medan tröjan hissades upp. Tidsbesparande? Det bästa hade varit att hissa upp vepan som nu hänger över ståplats och ha haft det som den ceremoniella tröjan.Initiativet som så är gott. Wall of Fame hade inte räckt till, men själva utförandet är så fruktansvärt amatörmässigt. Det här var slutpunkten för en karriär och en kväll som han aldrig skulle glömma. Så blir det naturligtvis hur som helst, med tanke på hur megastort det är att få sitt nummer pensionerat, men som det blev kändes det inte bra.Skellefteå AIK blev hånade i media och av konkurrerande fans och som supporter till laget fanns det inget att säga till klubbens försvar. Ett par dagar senare hyllades Ove Molin, av samma anledning, av Brynäs och det var klasskillnad (bortsett från att själva tröjan inte gick att hissa upp). Likadant med Växjös hyllning av Sam Hallam. Vi spelar i en lägre division vad gäller detta. Det blir pinsamt tydligt att kompetensen helt enkelt inte finns bland ansvariga personer. Ungefär som med det nya introt som vi avhandlat i ett tidigare inlägg. Slött, slarvigt och utan klass. Näste man att hyllas är Joakim Lindström och då hoppas vi innerligt att läxan är gjord.