AIK:are vi minns – Niklas Brännström

Kanske smög det sig in en nonchalans 1990? Visst, vi hade åkt ur Elitserien - igen. Men förra gången hade det ju gått extremt enkelt att ta sig tillbaka. Det var väl bara att göra om det! Fast innerst inne var oron större den här gången. Det hade varit tryggt att kunna luta sig mot rutinerade spelare som Rolle Stoltz, Johnny Forsman och Göran Lindblom. Claes Lindblom, Ola Stenlund, Hannu Palmu, Thomas Hedin, Jörgen Marklund och Peter Lundmark. Ingen av dessa orkade ladda om för Division ett-spel - igen.Den här gången var det annorlunda. Det fanns kvar en viss stomme med lojala spelare som var beredda att rädda sitt lag. Dick Andersson, Lasse Marklund, Robban Larsson, Niklas Mannberg, Martin Pettersson och Micke Granstedt. Men det gick inte att bara förlita sig på rutin. Vi måste fylla på underifrån med talangfulla ungdomar. Ett litet ljus i mörkret var JSM-guldet som bärgades 1988. En juniorsatsning kanske var lösningen.Både ekonomi och spelarflykt tvingade SHC till en nysatsning. Ett flertal unga spelare lyftes in till a-laget, men ingen lyste lika starkt och klart som Niklas Brännström, vårt stora framtidshopp. Skillnaden mellan Niklas och de andra juniorerna eller förstaårsseniorerna var att han redan var etablerad. Året då vi åkte ur stod han för trevande 10 poäng på 22 matcher i Elitserien, men tog kliv under säsongen och producerade 16 på 15 matcher i Allsvenskan.Så att Brännström skulle vara en go to guy i Division ett var givet, men att han skulle göra 24 mål och 35 poäng och vara lagets stora stjärna trodde vi inte riktigt. Kombinationen av att det gick för dåligt för laget och för bra för Niklas gjorde att skilsmässan var ett faktum. Chocken över att tappa vår bästa spelare var en smärtsam inledning på processen att inse vår plats i svensk hockeys hierarki.I Färjestad gjorde han en monstersäsong med otroliga 37 poäng på 40 matcher. När karriären var slut, drygt tio år senare, hade han hunnit representera även Södertälje, Linköping och HV71. Vi tog kontakt med Niklas för att minnas tillbaka till hans tid i Skellefteå, men också för att luska ut om hans hjärta fortfarande slog svartgula slag. Börja med att berätta vad du minns från JSM-guldet 1988.Mitt allra starkaste minne är faktiskt från rysaren mot Leksand i kvartsfinalen. En bit in i femte perioden avgjorde jag matchen. Klimpens (tränaren) glädje i omklädningsrummet efter det att guldet var klart glömmer jag aldrig.Hur var det att komma upp i a-laget?Det var en dröm som jag hade haft sedan jag var liten. Innan jag flyttades upp fick jag spela i Clemensnäs, precis som många andra duktiga AIK:are. Året efter fick jag debutera i Globen mot Solna (Niklas skriver själv Solna). Det var en häftig upplevelse.Division ett-säsongen i CRIF fick du ditt stora genombrott. Hur upplevde du det året?För mig personligen var det en riktigt rolig säsong. Vi spelade bra före jul och jag fick till och med vara lagkapten ett par matcher, vilket var stort för mig. Vem spelade du mest med? Jag spelade mycket med Jörgen Wännström, både i AIK och CRIF. En match i CRIF hade vi med Kjell-Arne Wikström i vår kedja, men annars var det nästan alltid Håkan Johansson som gick center.Under din första hela säsong åkte ni ur Elitserien. Hur minns du den säsongen?Vi hade ju egentligen ett riktigt bra lag och var med i nästan alla matcher, men förlorade med uddamålet. På den tiden var det bara tjugo matcher innan de två sämst placerade lagen hamnade i Allsvenskan. Vi fick inte ihop det där heller. Jag bestämde mig direkt för att stanna. Jag ville verkligen att vi skulle gå upp igen. På det personliga planet fick jag spela JVM i Finland, vilket är ett fint minne.Var det självklart att lämna Skellefteå efter första året i Division ett?Nej, inte alls. Jag gjorde, som du säger ett år i ettan, men vi gjorde en dålig säsong och åkte ut mot RA73. Ett bra JVM året innan och mycket poäng i Division ett gjorde att ganska många lag hörde av sig. Jag blev tvungen att göra det som var bäst för min egen utveckling och valde Färjestad. Men det var jättetråkigt att lämna min moderförening.Har du kontakt med någon gammal lagkamrat?Jag har kontakt med Fredrik Kariander (Andersson). Framförallt har vi träffats under många år då jag var ledare på hockeylägret hemma i Skellefteå. Vi hade också en återträff med gamla pojk och juniorlaget för några år sedan. Det var kul att träffa alla igen.Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå?Det fanns många bra spelare, med Martin Pettersson i spetsen. Pekka Järvelä gick center mellan mig och Wännström. Han var också bra. Sedan går det ju inte att komma ifrån Kari Jalonen som jag spelade lite med. Han var en riktigt bra spelare.Har du försökt påverka dina söner att flytta ”hem” till Skellefteå?Haha. Nej, men det hade varit roligt att få se dem i AIK-tröjan någon gång. De var ju med på lägret i alla år och lärde sig att springa uppför Vitbergsbacken. AIK har varit deras favoritlag, särskilt Erik som spelade med AIK-damasker ända upp till U15 och stod i AIK-klacken när de mötte HV71 i Jönköping. Jag vet att båda grabbarna var nervösa första gången som de mötte AIK. De mötte ju sina idoler Jocke Lindström, Jimmie Ericsson och Bellemare. Det var stort för dem. Och för mig.