Är Skellefteå en hockeystad?

Senast sparkade vi in öppna dörrar och ryggdunkades från höger och vänster från människor som också är frustrerade över de svaga publiksiffrorna och det, till synes, svaga arbetet för att förändra detta uppe på Skellefteå AIK:s kansli. Oavsett om vi hade rätt eller fel, så fick vi medhåll och nya kompisar.Idag gör vi tvärtom. AIK kommer inte att få någon som helst kritik. Sågklingan kommer att riktas mot oss själva. Dig, mig och hela vårt hyfsat stora upptagningsområde. Har du läst rubriken så har du förstått frågeställningen. Är Skellefteå verkligen den hockeystaden som vi slår oss för bröstet för att vara? Svaret är nog både ja och nej.Hockeykulturen, intresset och på pappret alla andra ingredienser finns här. Tar man en kvällspromenad en torsdagsafton klockan 19.12, så visar var och varannan TV-apparat ishockey. På arbetsplatser pratas det hockey och stoltheten över vårt nuläge och vår historia är stor. Egentligen är ju hockeyn allt som vi har. Personligen var jag inte ens påtänkt under Norrvalla-tiden, men bilden man har av den eran är att det var kallt och knökfullt. Jag var för ung för att tvingas till stämbandsoperationer efter att Lauri eldat igång hela publiken. Under de här årtiondena var Skellefteå definitivt en hockeystad. Folk stod och frös utanför Norran för att få uppdateringar under bortamatcherna. Man gick på hockey. Numera ser vi bortamatcherna på TV och de flesta av er ser även hemmamatcherna i värmen av soffan och lättjan. Det är precis det här som vi ”riktiga supportrar” klagar på, och jämför oss med Luleå, Färjestad, Rögle med flera, där det minsann alltid är fullsatt. Tyvärr är det här inte något nytt fenomen. Backa bandet 10-15 år. Skellefteå AIK var Sveriges överlägset bästa lag och spelade en ishockey som charmade alla med halva laget fyllt med unga, egna produkter. Publiksnittet då var som bäst ungefär 5300 och det är de siffrorna som vi jämför med då vi talar om ett publiktapp idag. En beläggning på under 90%. Detta under en fullständigt orimligt hög framgångsnivå. Hur kan man ens hoppas på att vi ska fylla arenan nu, då vi egentligen aldrig har gjort det (under modern tid).Premiären 2006, efter sexton långa år i skamvrån, lockade 4232 personer. Senaste slutspelet undantaget, så har AIK haft förtvivlat svårt att nå i närheten av fullsatt. Och då menar vi fram tills det att ”det börjar gälla något”. Lyfter vi blicken och spanar mot andra städer och lag så är vi näst intill sämst i klassen, vad gäller beläggning och i förlängningen då hockeyintresse.Det laget som lockar ungefär lika mycket folk och som dessutom har haft liknande framgångar som vi är… Växjö. Vi är som Växjö Lakers. Det är vi INTE, tänker och säger du. Vi har ju hockeykultur, historia och ett grundmurat intresse. Absolut. Men vi går ju inte på matcherna. Och om man inte går på match, finns då intresset? Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud? Parallellt med det gör Skellefteå AIK allting rätt (på isen). SM-guld, finaler, damerna, juniorerna, den röda tråden och kanske allra mest faktumet att det här görs med killar och tjejer från Ursviken, Kåge och Morö Backe. Det som vi får vara med om just nu är helt unikt, men lik förbaskat vill vi inte vara där och njuta av showen. (North Power ska ha noll procent del av kritiken, de gör ett jättejobb.)Det är klart att det senaste inlägget, med kritiken mot marknadsavdelningen, fortfarande gäller. Men svaret på den inledande frågan är till ganska stor del nej. Det går inte att rakt av påstå att Skellefteå ÄR en hockeystad. Vi pratar hockey. Vi är stolta över Skellefteå AIK. Men framförallt tittar vi på TV och det går inte att enbart peka finger mot de som ska locka oss till arenan, när vi i själva verket inte ens vill gå dit.